Idag är det måndag och jag tycker att man kan säga att hösten börjar lite smått nu också. Vad passar då bättre än en nystart? Jag tycker nästan att hösten är en bättre tid för nystart än nyår. Jag har bestämt mig för att utmana mig själv litegrann genom att ha en sockerfri höst. Inget socker från och med nu fram till december. Någon pepparkaka till adventsmyset måste ju vara okej!

Om det kommer att bli svårt? Inte speciellt! Jag tycker att det kan vara svårt att vara utan socker första helgen, men sedan är jag inte ens sugen längre.

 

Varför vill jag ha en sån här utmaning då? Det har helt enkelt blivit lite för mycket socker den senaste tiden. Inget fel med att det är så vissa perioder, men min kropp mår ju inte bra av det. Jag blir genast tröttare och segare eftersom blodsockret åker berg-och-dalbana.

Tanken är att jag ska undvika allt uppenbart socker. Till exempel godis, glass och fikabröd. Jag ska inte lusläsa några innehållsförteckningar och rata tex en yoghurt för att det är 0,5 gr socker i den. Såååå noga ska jag inte  vara, för jag tycker inte att de där små mängderna spelar någon större roll. Det är det uppenbara sockret som min kropp påverkas mest av eftersom man äter det i större mängd än ett halvt gram.

Om jag ska göra något undantag någon dag vet jag inte än. Rätt som det är dyker det upp något roligt event då jag vill ha efterrätt och jag ska INTE ha några förbud. Att ha en sockerfri höst är någon jag ska eftersträva, men skulle jag vilja göra något undantag så är det helt okej också. Huvudsaken är att det inte blir socker varenda månad. 

Hahaha!
 
Jag har en till utmaning på gång också. Märks det att jag älskar utmaningar eller? Den utmaningen kommer dock bara att pågå i ett par veckor och jag berättar mer om den senare idag. Just nu känner jag i alla fall att jag klarar ALLT! Jag är ensam hemma och blev tvungen att döda en spindel nyss. Klarar jag det finns det inget jag inte klarar ;) 
 

 

Emma Nyman, Emmanyymaan, Emmas träningsblogg,
Jag antar att många någon gång har överätit. Sedan ångrat sig och kanske tröstätit lite till för att dagen ändå är förstörd? När man känner sig nere på grund av olika anledningar (kanske bland annat för att man ätit för mycket och känner sig tjock?) och mer mat/sötsaker gör att man tillfälligt kan må lite bättre igen. För många kan detta vara tillfälligt och man kan återgå till sitt normala ätande dagen efter. För andra är det inte lika lätt. 
 
Jag startade TVn när jag kom hem från gymmet och precis då började en väldigt fängslande dokumentär om matmissbruk. Den handlade om Storbritanniens fetaste kvinna Sharon som efter en magsäcksoperation svälte sig själv till döds. Fruktansvärt! Hennes matmissbruk hade gått så långt att hon inte lämnat sitt hem på 10 år förutom en del sjukhusbesök. 
 
 
Man kan bli matmissbrukare på samma sätt som man kan bli beroende av annat. Till exempel alkohol, nikotin och sex. Missbruk är aldrig bra och det är svårt att ta sig ut från det. På många sätt tror jag att det är svårare att bli frisk från ett matmissbruk än från alkoholism eftersom man behöver mat för att överleva och det är betydligt mer tillgängligt. Har man varit alkoholist är det "bara" att avstå från alkohol, men äta behöver man göra för att överleva. Visst, man kan ändra sina matvanor men hur lätt är det när man ätit på helt fel sätt hela livet? Och man känner att det enda man mår bra av är sötsaker? När hela livet kretsar kring det? 
 
Sjukt att det ska behöva så här långt. Fetma är idag en ökande folksjukdom. Idag har de flesta koll på vad de bör och inte bör äta, men det finns så många ohälsosamma lättillgängliga alternativ i matbutikerna som kan vara svåra att motstå. Att äta sådant någon gång spelar ingen större roll, det är när det blir ett beroende som det är farligt. En ond cirkel som till slut utvecklas till en sjukdom. Matmissbruk.
 
Vad tycker ni om detta? 
Emma Nyman, Emmanyymaan, Emmas träningsblogg,
Jag vill börja med att skriva att jag har riktigt trevligt igår. Kvällen spenderades på Rex med kulturgeografiska institutionen. Våran allra sista sittning nånsin. Galet hur dessa år har gått så fort!
 
Igår "fick" jag ju äta det som serverades till middagen. Första gången på fyra och en halv vecka. Det var gott, men inte riktigt så gott som jag förväntat mig. Det kanske är ett sånt där deffproblem? När man väl äter något onyttigt ska det helst vara det godaste man nånsin ätit för att det ska vara värt det. 
 
 
 
Varmrätten var kött och det serverades potatis till. Potatisen var jättegod, men jag gillade inte riktigt röran som köttet låg i eftersom den innehöll massvis av oliver. Jag tycker inte om oliver. 
 
Efterrätten var god! Det var mousse som smakade som knäck. Väldigt mäktig och jag som inte ätit socker på länge kände hur mycket socker och grädde det smakade, haha. Jag tål tydligen inte så mycket sånt nu när jag är ovan och blev nästan lite illamående efter efterrätten. 
 
 
Men vad är det här då? Var inte jag illamående nyss? Skulle inte jag hålla mig till middag + efterrätt som dagens enda onyttiga? Av någon anledning gick jag och Helena in på Pressbyrån när vi väntade på bussen hem och den här påsen "råkade" följa med mig hem. Jag har alltid varit svag för socker och så fort jag ätit litegrann vill jag ha mer. Det känns visserligen väldigt onödigt och det var dumt av mig att göra något jag inte planerat, men jag har ingen ångest över det. Inte alls faktiskt! Där och då kändes det som ett bra beslut och idag känner jag att jag förhoppningsvis kan använda energin till att få till ett extra grymt benpass. Dock känner jag mig lite sockerbakis, och det är det det här inlägget egentligen ska handla om - vad socker gör med kroppen. 
 
Socker är ett gift för kroppen och det är beroendeframkallande. Precis som alkohol. Jag skulle nästan vilja påstå att det är farligare än socker i vissa avseenden. Det krävs visserligen en större överdos under en längre tidsperiod för att dö av godis än av alkohol. Socker är dock mer lättillgängligt och det är mer accepterat att äta mycket sött än att dricka mycket alkohol, även om överkonsumtion av socker naturligtvis inte känns riktigt socialt okej i dagens samhälle.  Vi har ett sötsug som från början (nu snackar vi typ stenåldern!) var till för överlevnad, men som nu dödar oss. Vi äter betydligt mer än vi behöver. Behövs godis överhuvudtaget i dagens stillasittande samhälle? Egentligen? Detta skulle jag kunna skriva en hel bok om, men jag hänvisar istället er som vill läsa mer om detta till detta inlägg som jag skrev i höstas, och en ny kategori som jag gjort här där jag samlat relaterade inlägg. 
 
När man är mitt inne i sockerkarusellen känner man inte alltid av sockrets effekter så mycket. Jag kände av det mer än mycket igår! Efter fyra och en halv vecka med bra mat känner jag hur dåligt kroppen mår av socker. Förutom det psykiska att vilja ha mer trots att man är illamående började jag må fysiskt dåligt. Pulsen steg, jag fick sura uppstötningar och temperaturen i kroppen höjdes till en nivå som gjorde att jag funderade på om jag fått feber. Idag känner jag mig bakis trots att jag inte druckit en enda droppe alkohol. Varför sätta i sig sånt här frivilligt? 
 
Jag antar att många av er säger "Aldrig mer alkhol" idag. Jag säger "Aldrig mer socker". Jag är medveten om att jag inte kommer att hålla det, men jag ska verkligen försöka undvika det så gott det går eftersom jag vet hur dåligt det får mig att må. Fysiskt alltså. Men ibland kan det behövas för psyket. Att man äter det bara för att det är gott. Dock kommer jag att äta sötsaker betydligt mer sällan än jag gjort hittills i livet! 
 
Bakis? Väldigt sugen på vätska och salt idag i alla fall. Väljer dock flatbröd med ägg och örtsalt före bakispizza! 
 
Emma Nyman, Emmanyymaan, Emmas träningsblogg,